tisdag 28 februari 2012

Jag reste mig från vab-frukosten för att skriva inledningsraderna till en bok." Nu börjar jag!" , tänkte jag. Det är bara att sätta igång. Eftersom jag lider av svår hybris i kombination med mindervärdskomplex gick detta projekt direkt i stöpet. Jag kan bara skriva om mig själv. Att skriva om sig själv - i formen av vilsen 20-åring - funkade så där för mig. Jag ramlade omedelbart in i långa gångar av självförakt och analyser som var rent ut sagt skittråkiga. Därför övergick jag till Bloggsfären. Här verkar det som om vanliga neurotiska människor is the shit...

Ibland läser jag böcker om hur man ska leva sitt liv. Det kanske du också gör? När jag läser de där berättelserna om människor som en dag bara rest sig från kontorsstolen och startat ett ekologiskt vandrarhem blir jag inte taggad. Inte det minsta. Jag får ont i magen. För det första vill JAG vara den enda banbrytande människan på jorden och att alla ska se upp till mig (hybrisen) och för det andra är jag livrädd för/övertygad om att jag ska misslyckas (mindervärdskomplexet). Alltså har jag blivit en människa som sitter kvar på min häck och kritiserar andra människors framgångar, toppen! Nu har jag sagt det här. Nu kanske det försvinner.

I går kväll läste jag återigen rader av ur den självhjälpsbok som jag INTE får ont i magen av. Den handlar nämligen bara om att vara i nuet och att betrakta det. Nu är det enda som existerar; förlängesedan, då och nyss är försvunna - sen, imorgon och i framtiden är inte födda. Alltså har jag min chans till harmoni; 20-åringen med svart hål i magen är försvunnen och hon som gav vandrarhemskonkursen ett ansikte har ännu inte lämnat arbetsplatsen. Just nu finns...en lite svettig mamma, en rätt frisk och livfull 6-åring och en överaktiv Bengalkatt. Stopp, i konceptet ingick också att inte värdera. Vi börjar om.

Just nu finns det mycket liv här.

Vi hörs!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar